Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Villan. En historia från världsutställningen 1889 af G. Renholm. Med en afbildning af svenska villan på världsutställningen samt 2 teckningar af Axel Sjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så mycket längre och isynnerhet intressantare blef i
stället Märthas berättelse, och det Oaktadt hon ansåg sig
förpligtad af grannlagenheten att förtiga åtminstone en episod
af det sista halfårets märkliga händelser.
Dessa hade börjat omedelbart efter underrättelsen om
systerns död. Patron Andersson, de bägge systrarnas
förmyndare — en förvaltning som ej gjort honom mycket
besvär för kapitalplaceringen, enär de egt nätt och jämt
hvad deras uppfostran kostat, — och i hvars hus hon
vistades såsom ett nyttigt och oundgängligt allt i allom, hade
en eftermiddag efter kaffet helt plötsligt tillsport henne
om hon ville bli hans hustru, på hvilken fråga hon lika
kort som afgörande svarat: »Nej, kära farbror, det vill jag
visst inte!» — »Du skall inte ta saken så där lätt,» sade
patronen, »ty jag menar allvarsamt.» — »Jag också,
farbror,» svarade Martha. Och så var det slut med det
kapitlet, hvilket just var det, som Märtha ansåg onödigt att
berätta för den gamle friarens son.
Men icke senare än samma kväll slog herr Andersson
upp ett nytt. Märtha, hvars musikaliska anlag blifvit mycket
uppmärksammade i göteborgspensionen, hade efter
återkomsten till Bäckarp visserligen öfvat sig under alla lediga
stunder på det lilla pianot i salen, men hade också stundom
uttryckt sin synnerliga ledsnad att ej vidare kunna studera
ordentligt. För herr Andersson med hans tämligt
negativa musikaliska bildning, hvilken sammanfattades i det
ofta hörda uttrycket att »en enda af våra härliga gamla
svenska folkvisor talade mera till själen (patron Anderssons
själ!) än allt det utländska krimskramset», var Märthas
klagan i nämnda afseende naturligtvis ett fåvitskt tal, som
han en £ång för alla undanbedt sia att höra. Så mycket
O O O J
obeskrifligare blef därför hennes förvåning, när nan på
kvällen, efter att ha fört talet på hennes musik, yttrade
såsom den enklaste och naturligaste sak i världen: »det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
