Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Villan. En historia från världsutställningen 1889 af G. Renholm. Med en afbildning af svenska villan på världsutställningen samt 2 teckningar af Axel Sjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Rysligt, rysligt!»
». . . gingo på tjugufem tusen kronor i taget. På det
sättet hade vi hunnit upp till etthundrafemtio tusen kronor,
då jag beslöt att resa ner och personligen tala vid henne.
Men hon höll sig undan, och jag råkade ingen annan än
hennes gamle skurk till för detta förmyndare och ännu
varande rådgifvare, som först visade mig hennes fullmakt
och därefter underrättade mig . . . Men, fröken, fröken,
hur är det med er? Ni mår illa. . . ni svimmar. . ,»
»Åh nej, det går väl öfver; tala blott om mera,
berätta, fortsätt...»
»Jag tackar er mycket, bästa fröken, för det intresse
som ni visar för mig och mina förhållanden; men jag vill
ej missbruka det och när jag ser, hur vänligt ni tager del
i min dubbla olycka, förstår jag dock mycket väl att det
är å hela ert köns vägnar som ni uppröres af att se den
smutsiga snålheten framträda så ohölj dt hos en ung flicka,
såsom ni själf är. Det skulle ej ha varit ni som kommit
på dylika tankar, o nej! ...»
Han tryckte hennes hand, som var iskall, under det
att svetten sipprade på hennes panna.
»Nej, fröken, det här går bestämdt icke an. Ni är riktigt
sjuk. Kom, låt oss gå, och tillåt mig föra er hem till er.»
»Nej, nej, men vi kunna ju röra en smula på oss.
Framför allt, fortsätt er berättelse.»
»Den är nästan slut, tills vidare åtminstone. Tag
min arm, fröken, och stöd er på mig. . . Gud, så ni
darrar . . . Det enda jag har att tillägga är det, att den
där förmyndaren (han heter Andersson och är egare till
en egendom Bäckarp i Småland) förklarade mig, nästan
med samma ord som hans värda pupill — snälla fröken,
ni skälfver ju som ett asplöf, det är frossbrytningar och
ni har feber, det slår intet fel! — som hans värda pupill
förut användt, att här inte var fråga om annat än lagens
föreskrifter och fordringar . . . Enfm, jag stannade ej längre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
