Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När kungen väntades. Skizz af Hilma Strandberg. Med 2 teckningar af Ottilia Adelborg samt en afbildning af Ivar Nybergs tafla: Från ett fiskläge vid vestkusten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Då gå vi genast,» bestämde herr Suneson, »han
står och målar därborta i Qvistska sjöboden.»
»På tal om det,» tilläde han vänd till herr
Lung-kvist, medan herrarne satte sig i rörelse gatan framåt, »så
får man spika igen det där otäcka skjulet och klä med
något — det syns från gatan. — Gu’, om jag begriper, hur
den där målarn kan rita af ett så’nt hål.»
Herr Emil Stufve satt ute på en ranglig brygga och
målade ursinnigt på en stor duk, en sjöbodsinteriör.
Det var förmiddagssol, och den varade inte länge,
därför måste man passa på.
Han var en liten, energisk karl med stora svajande
mustascher och ett par skarpa, grå ögon. Han hvarken
hörde eller såg något annat, än hvad som rörde arbetet.
Än böjde han sig ned och kikade på duken nedifrån och
upp, än sprang han ut på tippen af bryggan, lade
hufvudet till höger och venster och granskade, eller ock stod
hän som en bild och lade på färg, medan ögonen flögo
som skarpa pilar mellan motivet och duken.
Det kunde aldrig falla herr Stufve in att taga notis
om dem, som gingo förbi. Och därför begaf det sig, att
iestkomitén fick stå flere minuter ouppmärksammad på
sidan om staffliet och hosta.
»Vi störa väl inte,» sade herr Suneson till slut buttert.
Det kom ett otydligt något, hvilket närmast lät som:
»Nej vars,» från herr Stufves läppar, medan han
ogene-radt målade på.
»Så utmärkt den där taflan blir,» inföll lille
apotekarn, som ansåg, att något sådant borde inleda frågan, i
beundrande ton, »att herr Stufve kan få det så alldeles
likt naturen.»
Herr Stufve kunde egentligen inte alls förneka
riktigheten af detta, hvadan en oartikulerad grymtning blef
den enda protest, hans blygsamhet tvang honom att afgifva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
