Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När kungen väntades. Skizz af Hilma Strandberg. Med 2 teckningar af Ottilia Adelborg samt en afbildning af Ivar Nybergs tafla: Från ett fiskläge vid vestkusten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alltihop, och när han — han målade gatan just — och
så stryker di öfver gamla stiliga kåkar med ohygglig röd
smörja — kan di då inte begripa att —
Pojkarne hade öfverdådigt roligt och fnissade,
ned-hukade intill hvarandra.
Nästa dag hade han flytt upp i backen för att taga
en bit fjord. Han satt utanför en stuga och hade som
bäst kommit i farten, då Anders i Hagen träder ut och
säger höfligt: »Herrn får väre snäll å gå unnan i dag, för
vi ska’ te å sopa och strö sand härute för kungen.»
Då sade herr Stufve inte ett ord. Han steg stilla
upp, lade igen sitt skrin, tog sitt staffli — och gick.
Utan ett ord, en klagan. Han endast kastade en blick på
Anders — men en blick, som Anders aldrig glömde.
Men herr Stufve gick direkt till de två svägerskorna
Montin. Den glada, unga fru Montin och den söta Ada
Montin, hvilka lågo här och badade. Stufve hade varit
mycket tillsammans med dem härute — mer och mer.
Ja, de hade till slut blifvit honom ett oumbärligt sällskap,
fast han och unga Ada mest grälade. Grälade om all
världsens ting, ty hon hade så »f—dt gamla fåniga åsigter».
De båda damerna stodo utanför huset uppklifna på
stegar och spikade fast löf. Adas klingande skratt ljöd
öfver backen.
Stufve stälde sig mot stengärdesgården bakom dem
och strök idkeligen upp sina stora, hängande mustascher
med insidan af handen.
»God dag,» sade Ada och vände sig om en liten, liten
smul, »jaså — nådig herrn ä’ där nu och vrider sina
mustascher — ä’ di inte bra snart?»
Stufve sänkte blicken ned på spetsarna af de
mer-omtalade och mumlade någonting.
»Hvafalls?» sade fröken Ada, medan ett infernaliskt
bultande och hamrande ljöd ute i luften.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
