Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Nybom. En karakteristik af Karl Warburg. Med Johan Nyboms porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utgaf han Byron i Grekland, och vann samma år svenska
akademiens andra pris för Aminas sång ur Sista Natten i
Alhambra.
Nyboms egendomligheter framträda redan i hans första
diktning: de ligga i en öfversvallande känsla, som ej vet
af dämning och i ett sällsynt sinne för ordens klang, den
starka lika väl som den veka. Den senare egenskapen
fångade allas öron nästan ännu mera än den förra fångade
hjärtan. Hur det löd:
»När i katedralen i stolta Granada
Det mäktiga tolfslag i rymderna dör
Och natten går upp på Sierra Nevada
Och floder af månljus i dälderna strör.»
Och senare i Niagaradikten:
»Jag stod på Niagaras öde strand
Förtärd af mina känslors vilda brand,
Min inre värld mig tycktes ändå vara
Ett ännu mera otämjdt Niagara.»
Det var ju strofer, som täflade med de mest
klangrika vår literatur eger. Denna örats tjusning fick för
Nybom ofta ersätta ögats iakttagelse. Han besjöng Spaniens
naturscenerier, Oaktadt han aldrig varit där, men de härliga
i versen fullklingande namnen Alhambra, Granada, Sierra
Nevada anslogo hans poetiska känslor och gåfvo vingar
åt hans inbillningskraft. Likaså »Niagara». Aldrig hade
Nybom stått »på Niagaras öde strand» — däremot är det
väl antagligt att han hört det dämoniska Trollhättefallet
brusa. Det finnes ingenting i den pessimistiska
världs-smärtedikten, som icke lika bra kunde lämpas på det
trollska svenska vattenfallet, men Niagara med de fyra
vokalernas främmande, smekande tonfall lockade hans öra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
