Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Nybom. En karakteristik af Karl Warburg. Med Johan Nyboms porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klamatoriska soaréer från Norrland och ner till Skåne.
Öfverallt mötte han gamla vänner, som gynnade honom,
och för en gångs skull visade det sig, att den ideale
skalden Nybom kunde omsätta sina verser i klingande
valuta. Han blef till och med kapitalist i liten skala och
slog sig med sin lilla skatt ner i Vesterås, där han blef
medarbetare i stadens tidning.
Ar 1869 drabbades han af olyckan att den vän, hos
hvilken han insatt sitt hopsparade kapital, måste göra konkurs.
Då drog han ånyo ut på sångarfärd, samlade åter in en
liten summa, men slog sig snart till ro i Vesterås för
o
alltid; uppbärande af statsverket -— enligt svenska
akademiens förslag — ett årligt anslag, som gaf honom hans
nödtorftiga bergning.
Skalden Nybom lät dock allt mera sällan höra af sig.
Det tyckes nästan som han gått till hvila i och med att
Nybom upphört att vara student och blott då och då
återkallade sin ungdoms lek på lutan. Också skref han, med
riktig uppfattning af sin begränsning, till en af sina vänner
år 1872:
»Egentligen kan jag säga, att jag blott riktigt lefde under
min upsalatid. Jag älskade studenterna och studenterna älskade mig.
Jag var student till kropp och själ. Universitetet var min
värld, studentkåren min familj. Men — allt detta är endast en
ruin, allt är borta, allt försvunnet. Alldeles ensam befinner jag
mig nu i min på en gång rika och fattiga värld. Men
ensamheten har äfven sina sublima ögonblick. Guds himmel hvälfver
sig lika stjärnklar och oändlig ännu i dag såsom förr, öfver det
grafmonument, vid hvilket jag tycker mig stå. Min lyra var
strängad af ödmjukhet, i andakt, af kärlek och bön till den allgode
guden, rik på glöd för hela menskligheten, outtömlig på
hänförelse för fosterlandet. Min röst har ljudit vid jubelfester, då
århundraden tilltalade mig från sina kummel, vid framtidsfester, då
nya läroverk invigdes åt kommande generationer, min väg har gått
fram med vemodig lyra öfver många grafvar, men också jublande
vid månget bröllopsaltare ; och nu väntar jag mig min egen framtid
bortom grafven,»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
