Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Vilhelm Erik Svedelius, af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om det hör till egenheterna att så litet som möjligt ställa
fram sina egna förtjenster och att så sällan som möjligt
vilja framträda ur en frivilligt vald ensamhet, rädd för att
på något sätt ens kunna misstänkas för att vilja göra
reklam för sin egen person.
Namnet Vilhelm Erik Svedelius är nogsamt kändt
och värderadt öfver hela vårt land; man vet, att den som
bar det var en högt vördad universitetslärare, en
statsrätts-kunskapens samvetsgranne målsman vid den äldsta af våra
högskolor. Han tillhörde denna från sin tidigaste ungdom,
och med ett kort afbrott, under hvilket han beklädde den
historiska professuren i Lund, tillbragte han där hela sin
verksamma mannaålder och sin lugna, sorgfria ålderdom.
Man vet också, att det namnet bars af en bland den nyss
förflutna tidens förnämste vältalare, hvars mäktiga,
kärnfriska. ord och hvars kraftfulla stämma, med den breda
dalkarlsbrytningen och de korta, innehållsrika satserna, voro
så väl egnade att komma de ungas känslosträngar att
vibrera och få de gamlas hjärtan att klappa fortare, när
han tolkade något fosterländskt minnes betydelse eller
skildrade hvad någon framstående man hade varit för sitt
land och sitt folk.
Men det är likväl icke utan sin sanning, att många,
som hvarken känna historikern eller talaren, hvarken
universitetsläraren eller vetenskapsmannen, hafva, om också blott
ur andra och tredje hand, en liflig hågkomst af »gamle
Sved», som han familjärt kallades af den ungdom, hvilken,
generation efter generation växte upp omkring honom
däruppe i lärdomsstaden vid Fyrisån, och hvars entusiastiska
hyllning han så ofta emottog, både vid de offentliga
uni-versitetsfesterna och vid de enskilda samkvämen. Det var
i andlöst lyssnande skaror, som studenterna där samlades
omkring honom, och stämningen var sådan, att man kände,
huru de unga på honom tillämpade Runebergs ord 0111
Lotta Svärd, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
