Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Sylvesternatt på dödens hotell af Γισσα. Med 3 teckningar af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
baciller i sputum och just nu lyfte en medvurstskifva på
gaffeln med orden: Mina herrar, så här ser en cavern ut!
Den gamle herrn, som i sliten rock och med hvitt
tillbakakastadt hår brådskande och faderligt skämtande med
damerna gick genom rummet, var läkaren.
»Det är en sjuk italiensk flicka, som han skall
besöka,» sade prins Bonaventuras följeslagarinna. Stackars
liten, hon har ej långt igen. Här har varit så många
dödsfall de sista dagarna. När jag skulle gå ned från mitt
rum och ställde upp fönstret, fick jag se en kista, som
väntade ute på verandan. Den hade nog stått där en
stund, ty det låg snö på locket.
Då hon sagt detta, drog hon undan sin arm, och
försvann lika spökaktig som hon kommit. Upphettad och
grubblande utträdde han i trappuppgången och lutade sig
mot räckverket, och skenet från kandelabrarna föll på hans
torra ansikte.
En andlig i fullt ornat med veckad spetsskjorta öfver
sin gredelina stola kom i detta ögonblick uppför den
matt-belagda trappan med sakramentet till den döende flickan.
En storväxt korgosse med kortklippt, svart hår bar bakom
honom ett högt vaggande kors af förgyldt silfver och
prydt med blå stenar. Bredvid honom gick en annan
spädare korgosse med likgiltig uppsyn och sömniga, bruna
ögon samt höll snedt och lutande ett brinnande vaxljus i
sina frostbitna händer. Det var kyrkan, som in i det sista
ensam sände sina medlemmar tröst och skydd.
Några stojande masker drogo sig förstummade åt
sidan, och en af dem gjorde med handen en rörelse mot
topphufvan. Från danssalen slamrade alltjämt de hvassa
kadriljmelodierna som ur en operett med trikåer af sorgtyg,
men prästen, som hade en landtlig själasörjares frimodiga
ärbarhet, syntes icke höra det oväsen, som fyllde
byggnaden. Han rörde läpparna sakta, och ledsagad af de båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
