Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Sylvesternatt på dödens hotell af Γισσα. Med 3 teckningar af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hundrade, hvars tolfslag redan ljödo för hans öron, icke
stilla som från Graubundens fredliga bykyrkor, men dånande
likt sönderspringande klockor i en sammanstörtande katedral.
Det var icke en tillfällighet, att han satt där nedbruten,
att hans handlofvar voro så smala och hans vilja så kraftlös
och oförmögen att hålla uppe hans namn. Det var icke
en tillfällighet, att den gamla sjuglasvagnen fått sitt
nummer i en uppkomlings fornsamling, att de kamrar, där
hans ätt lekt och befallt bland rubinglas och gyllenläder,
nu beboddes af kajorna, medan hagtornen fåfängt sökte
täcka väggarnas mögelfläckar med sin hvita blom. Det
var icke en tillfällighet, att han själf drog sig fram på en
summa, med hvilken hans farfar utan betänkande skulle
hafva gäldat en spetsbård åt någon af sina favoriter. Men
han var icke ensam i sitt fall. Allestädes på hälsoorter
hade han mött dem, de sista dödsdömda skotten af
stamträd, hvilkas kronor varit samlingsplatsen för århundradens
sol och sång och öfverskuggat vida jordsträckor, som de
gifvit minnen och namn. Det var familjerna, hvilka nu
med för tunnt blod och för litet mynt skulle träda af från
skådeplatsen och som släpade sitt lif från hotell till hotell
utan händelser och utan hopp. Men här hade de bäst
visat sig förstå sitt öde. Icke jämmerns förödmjukelse,
icke kräm arens försiktigt mäklande motstånd mot det
oemotståndliga utan öfvermodets skämtande lek med
undergången I Hellre än predikan i borgarrock, hellre än den
medikamentfläckade sjukdräkten, som tigger medömkan,
två lakan kring de skuldror, hvilka ej längre mäkta bära
hvarken harnesket eller fästens hjärtlöst utmanande sidentyg.
Öfver det stora hotellet lägrade sig småningom nattens
ro, och framåtböjd öfver sin lykta gick nattvakten ensam
genom trappor och gångar. Med det gula skenet på sitt
gråa skägg och på det trötta ansiktet, liknade han en gubbe,
som haft en blond dotter att hålla af och förlorat henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
