Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Slante». Ett original från 40-talet af Frans Hedberg. Med 6 teckningar af Viktor Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gula ladan på nytt öppnades för skådespel af den gamla,
goda sorten.
Hvar han vistades om vintern — ja, det visste
antagligen skådespelarne inne i staden bäst, och det var nog
mest utanför och inuti den Lindebergska Nya teatern vid
Trädgårdsgatan, ty vid den hade han också sina
försänkningar och äfven den försåg han med öfversättningar
af skådespel och komedier. Hvar han bodde visste man
egentligen aldrig; men det talades, ibland dem, som nogare
kände till honom, om att han i allmänhet bodde inne hos
någon gammal kvinna, som för en ringa penning kunde
lämna honom tak öfver hufvudet under natten och en
soffa eller några hopskjutna stolar att sofva på. Om dagen
var han ju merändels ute, och när han hade något arbete
för händer, så utförde han det merändels kinesande hos
den eller den skådespelaren, hvars rum han fick begagna
när denne var ute på repetition och ofta nog inte brydde
sig om att gå hem emellan den och spektaklet.
Han var en sannskyldig vagabondnatur, en sorts
modern Diogenes utan lykta och tunna, men lika
bekymmers-lös och lika cynisk som någonsin den antika filosofen.
Född i början af århundradet, hade han studerat i Upsala,
men aldrig brytt sig om att taga någon examen, annat än
möjligen i den glada konsten att dricka och taga dagen
lätt, och den konsten kan visserligen ge ögonblick af rikt
innehåll åt kamratlifvet och ungdomsglädjen, men svårligen
något bröd och någon framtid åt den mognade mannen.
Men det brydde Slante sig inte om. När han ingenting
hade, svalt han som en varg; när han fått några
tolfskil-lingar i fickan, frossade han lika glupskt som den; men han
frossade aldrig ensam. Han hade en trogen vän och
följeslagare, den ende i världen, som han egentligen, strängt
taget, brydde sig om, och det var en stor, brunstrimmig
dogg som hette Max, men som åtlydde och alltid tilltalades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
