Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska eskaderns sista farväl eller Sångarstriden på Mysingen. Humoresk af Chicot. Med 3 teckningar af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Vive la Suéde. Vive les Suédois!» dundrade ett par
hundra strupar på Requin, där både officerare och gastar
svängde sina hufvudbonader.
En stolt stund för patron Madin.
Han böjde sig ned och hviskade: »Se så, stumpan
min, ge dem nu ’Långt uppe bland fjällen grå’ och var
inte buskablyg...»
»Åh, pappa, hur ska’ jag kunna...?» Hon slängde
särskildt en vädjande blick till fröken Uttersax.
»Jag vet, att du kan, jag,» af bröt patronen. »Många
på teatern i Stockholm sjunga som schåare mot dig.»
Näktergalen sneglade ännu en resa åt fröken Uttersax.
Denna, som kände sig fri från mamman, och tyckte att
man väl ute på en aflägsen fjärd bland idel främlingar
kunde fira något på konvenansens korsettsnören, gaf henne
en samtyckande nick.
Och så brast sången löst, i början mycket svag, sedan
bara svag. Ty fröken Madins röst var tunn och vattlagd
likt tusen andra sopraner, lagom till psalmsjungning, men
inte mer.
En åska af applåder följde, isynnerhet från fördäck.
Det dundrade som om man slagit ihop hundratals
ångslups-landgångar.
Detta blef det kritiska skedet i fröken Madins
musikaliska utveckling.
Efter en sådan triumf borde all falsk ödmjukhet
försvinna. Huru? Hade inte fransmännen, världens
konstnärligaste folk, visat sig ursinniga af hänförelse . . . ?!
Tyvärr glömde herrskapet, att fransmännen också ha
namn om sig att vara jordklotets artigaste herrekarlar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
