Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De fågelfrie. En berättelse af Selma Lagerlöf. Med 6 teckningar af Georg Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Desse män, som ständigt färdades ute i skog och
fjäll, hade, utan att de själfva visste det, kommit in under
naturmakternas välde lika mycket som växter och djur. I
solsken blefvo de öppenhjärtiga och modiga, men om
kvällen, så snart solen försvunnit, blefvo de tysta, och
natten, som förekom dem mycket större och väldigare än
dagen, gjorde dem ängsligt maktlösa. Nu försatte dem
det gröna ljuset, som föll in mellan vassen och färgade
vattnet i guldstrimmigt brunt och svartgrönt, i en slags
underverksstämning. All utsikt var stängd. Stundom
vaggade vassen för en omärklig vind, stråen rasslade, och
de långa, bandlika bladen fladdrade mot deras ansikten.
De sutto i gråa skinndräkter på de gråa stenarna.
Skiftningarna i skinnet härmade den vittrade, lafklädda stenens
skiftningar. Hvar och en såg kamraten i hans tystnad
och orörlighet förbytt till en stenbild. Men inne i vassen
gingo jättefiskar, flere alnar långa, med regnbågfärgade
ryggar. Då männen kastade ut krokarna och sågo
vågringarna fortplantas inne bland vassen, var det som om
rörelsen skulle bli starkare och starkare, till dess de märkte,
att den ej blott berodde af deras kast. En sjörå, till
hälften en människa, till hälften en glimmande fisk låg
och sof i vattenbrynet. Hon låg på rygg, hela kroppen
under vatten. Vågen smög sig så nära efter kroppen, att
de ej förr märkt henne. Nu var det hennes andedrag,
som ej tilläto vågorna att stanna. Men det var
ingenting underligt i att hon låg där, och då hon nästa
ögonblick var borta, visste de ej rätt, om hon blott varit en
synvilla.
Det gröna ljuset trängde genom ögonen in i hjärnan
som ett blidt rus. Männen sutto och stirrade med
för-slöade tankar, seende inne bland vassen syner, som de ej
vågade anförtro hvarandra. Fångsten blef dålig. Dagen
var ägnad åt drömmar och uppenbarelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
