Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Fårön. Några minnen från en sommarfärd af Frans Hedberg. Med 4 teckningar af B. Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hafre på långa, raka och välskötta tegar, till dess skogen
åter tar vid och begränsar synkretsen. Eller också dyker
plötsligt en trädesåker fram, en yta af idel sten, bland
hvilka man icke kan tänka sig någon växtlighet; men ser
man noga efter i den bevuxna åkern bredvid, så finner
man där samma stenrikedom och ändå växer det så man
tycker att det hörs. Och öfver allt detta, öfver åker, äng
och skog ligger ett mångskiftande spel af sol och skugga,
en skugga som emellanåt låter en skogssträcka ligga
alldeles mörk emellan solbelysta höjder, för att i nästa
ögonblick låta samma skog framstå i gnistrande ljus mellan de
mörkblå höjderna, hvilka tyckas närma sig och försvinna
allt efter som molnen stryka förbi för den friska brisen
utifrån hafvet. Det härliga hafvet, som blickar fram här
och där, med hvita kammar på de mörkgröna vågorna
och med ett skinande ljust segel eller en mörk strimma af
tyngande ångbåtsrök långt borta vid horisonten.
Och så här och där de små kalkstenshusen med sina
låga väggar och höga tak, uthuslängorna med sina
tröskverk, öfver hvilka en halmtäckt pagod höjer sig på sina
fyra kalkstensfötter och, borta vid skogsbrynet, det hvita
underredet till en väderkvarn, här alltid stående på bara
marken utan fot och ofta nog lika vinglös som en ruggande
fagcl. Och rundt omkring boningshuset den lilla
trädgården med sina blommor och fruktträn, sällan eller aldrig
saknad vid en stuga på Gotland eller på Fårön, och som
ger landskapet en prägel af trefnad, sä ofta saknad på
fastlandet. Nere vid stranden, där uddarna sticka ut framom
hvarandra, lysa lämningarna af en och annan öfvergifven
kalkugn så pittoreskt i solskenet, liknande ruinerna af
något gammalt fäste från fordomtima, och när de
frambrytande solstrålarna falla ner på den spegel blanka ytan af
något framskymtande träsk, så brvtes det mörka allvaret i
landskapets fysionomi, som af ett ljust, leende barnansikte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
