Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges flagga. Poem af C. L. Törnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och då väl ingen förtänka kan,
om mangrant däri man orsak fann
från drefspinnarpojke till kvartersman
att känna sig munter i hågen.
Till hälften stödd af min moders arm,
till hälften lutad mot fönstrets karm
stod jag lugn och gladdes åt ståten;
jag var liten då, jag var fyra år,
men än för blicken det lifligt står,
som om allt passerat så sent som i går —
när jag minns det, döljer jag gråten.
På briggens flaggspel man akterut
såg en sammanrullad, en mörkblå klut —
hvad kan väl den tingesten vara?
Min mor förstod mig och skälmskt hon log,
sin gosse hon ömmare till sig drog
och på blickens fråga till orda tog:
»du får se, om du lugnar dig bara».
Det blef tyst. Och på en gång en stämma ljöd,
en van att befalla, som kraftigt bjöd
att låset, det hämmande, lossa,
och briggen sig satte i långsam fart,
på hvila mätt och begifven att snart
å speglande vatten, så lugnt och klart,
af den vinkande sällheten fråssa.
Och arbetsstyrkan nu höjde glad
ett hurra, som ljöd öfver land och stad,
öfver skogsbryn och ren och mosse,
och rullen, den mystiska — ut han for,
blef en duk så härlig, så ny, så stor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
