Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur glömskan. Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I slutet af februari har han varit vid god stämning:
Gamle ravaillac.
Det är ett slags vår härnere, det blåser friskt men
ljumt ute från slätten. Snön är borta, isflaken i ån sucka
och knaka, kajorna flaxa nervöst kring kyrktornet.
Ser du: det finns en hederlig man i Stockholm; denne
man var skyldig mig något mammon — sedan min
väl-maktstid —; och denne man har skickat pengar. Jag
gick genast till min skräddare och beställde en ny
vår-paletå af svart cheviot, utan söm i ryggen. Det är
visserligen tidens anda att upplösa alla moraliska band, men
någon religion måste människan ha.
Vännen
H. C.
Jag bläddrar vidare. I mars:
–Du frågar hur jag mår. Åjo. Jag hostar
litet mera än förr, eljes ingenting.
Det är dåligt väder. Jag håller mig mest inne, med
bourgogne och cigarretter.
Jag föreställer mig att jag bör kunna lefva åtminstone
en tre, fyra år ännu. På denna tid skulle man väl kunna
hinna med att skrifva en god bok, förefaller det. Jag
har en idé, utmärkt i och för sig, men den plågar mig
förfärligt: jag vet att jag icke kan utföra den nu. Det
oaktadt gör jag det ena utkastet efter det andra och
bränner dem. Här är mitt motto, antingen jag kommer
att sätta ut det eller icke — det är från Jacobsen, du
minns nog —: Der er ingenting til i Verden som Kvinder.
Men jag är rädd att det blir en omodern bok, det skall
ju vara lifsglädje nu. — Likgiltigt för resten, den blir
aldrig färdig.
(Senare:) Jag har refererat banditer på cellfängelset
i dag; tog hemvägen öfver kyrkogården, den nya. Ödslig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
