Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettioåriga kriget — och vargarna. En historia från pojkåren af Karl A. Tavaststjerna. Med 2 teckningar af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
segrar och hjältedöd lockade oss alla tre lika, utom att vi
patriotiskt taget allra helst och med den största
inspirationen utförde just hans stora värf.
Jag var den starkaste och mest företagsamma och
usurperade Gustaf Adolfs rol för min del ensamt — i början.
Att de två andra gemensamt fingo representera den katolska
öfvermakten gjorde dem föga nöjda. Jag segrade, och
måste efter historiens bokstaf segra öfver dem, trots att de
voro två. Jag tror också att det blotta historiska
medvetandet om att jag var Gustaf Adolf gaf mig dubbla
krafter, men mina fiender halfva, ty jag gick i själfva verket
nästan alltid af med segern och göt mitt rödaste
hjältenäsblod på förmaksmattan — Lutzens kullar — i fullt och fast
medvetande att jag gjorde det för religionsfrihetens stora sak.
Men när mina oafbrutna segrar i längden blefvo
motparten alltför outhärdliga, appellerades till föräldrarnas
högsta domstol, och de rådde oss salomoniskt att
skiftesvis utföra hjältekungens rol, så att segern icke skulle stanna
hos mig ensamt. Resultatet blef det, att första gången jag
lekte Tilly, så gjorde jag det med hela min gamla,
rätttrogna Gustaf-Adolfs-hänförelse, och jag högg den gången
så tappert in på svenskarne att den rätta Gustaf Adolf fick
ömkligt stryk af öfvermakten. Katolikerna jublade, jag
började trotsa historiens och rättvisans gång, och det
trettioåriga kriget skulle troligtvis slutat illa för trosfriheten om
icke föräldramyndigheterna återigen ingripit och förskaffat
sanningen och svenskarne deras rättmätiga seger genom att
förehålla mig det mot all förnuftig lag och välskrifven
patriotisk historieskildring stridande i mitt uppträdande.
Så måste då Gustaf Adolf få behålla segern äfven när
jag lekte Tilly eller Pappenheim; men för det
medgifvan-det åt historiens bokstaf tog jag fruktansvärd hämnd, när
det återigen blef min tur att böja knä och hålla bön med
de svenska trupperna före slaget vid Lutzen . . .!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
