Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettioåriga kriget — och vargarna. En historia från pojkåren af Karl A. Tavaststjerna. Med 2 teckningar af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var jag af mitt lysande återtåg och sättet på hvilket jag
räddat den gamla svenska äran. Men när den allra första
tillfredsställelsen och den häftigaste förbittringen blåst bort
med nordostvinden, som strök öfver åkrarna och hopade
yrsnö på den ny plogade vägen, började jag finna mitt
återtåg smått kusligt. Ännu så länge höll min stolthet mig
styf, särdeles när jag tänkte på hvad de andra skulle säga
om mitt mod och hvilken min informatorn skulle sätta
upp, när han kom hem efter att ensam i natten ha gått
samma hemska väg som jag. Men också denna min
stolthet började gifva vika för en nykter känsla af otrygghet,
för att icke säga rädsla. Jag stod allt mer oblidkeligt
ansikte mot ansikte med verkligheten och vinternatten och
hade nära en half mil öde väg framför mig.
Jag visste godt att man icke på tio år sett till vargar
i hemtrakterna, men likafullt kunde jag icke värja mig för
tanken att de ströko omkring i stora skaror icke långt
ifrån mig. Hvem kunde så noga veta hvar de hade sin
gång, och det fanns inga höga gärdesgårdar rundt omkring
socknen, som skyddade den för vargbesök. Då vargarna
ströko fria omkring annorstädes i landet, hindrade dem
ingenting att uppträda här, hvarför inte just denna kväll.
De snöbetäckta åkrarna lågo så vida och förskräckande
tomma att jag nog på dem kunnat upptäcka ett lefvande
väsen på långt håll, om de bara hållit till där. Men det
gjorde de naturligtvis icke. Ty långt borta i fonden drog
skogen sitt hemlighetsfulla, dunkla streck rundt omkring
synkretsen, och det var i det dunklet alla vinternattens
fasor och vargarna gömde sig. Där lurade de i stora,
mörka massor, färdiga att när som helst rusa fram
och sönderslita mig. Och det värsta var att vägen förde
in just i det hemska dunklet ett godt stycke ifrån mitt
hem, och jag hade att passera en kvarts timmes skogsväg,
innan ljuset från våra matsalsfönster slog välkomnande
emot mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
