Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettioåriga kriget — och vargarna. En historia från pojkåren af Karl A. Tavaststjerna. Med 2 teckningar af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de flämtande och hetsande hördes alldeles tätt bakom den
obevakade punkten, därifrån de när som helst kunde nå
mig i ett enda språng. Jag kände redan ett par kraftiga
käkar gripa tag om min nacke, då skogen i detsamma tog
slut och jag ilade ut på fria fältet helt nära hemmet.
Ljuset från matsalsfönstren lyste upp snön ett långt
stycke mig till mötes, men i det ljuset upptäckte jag rakt
framför mig just de fiender jag trott mig ha i hälarna.
Jag stannade och blef i ett nu alldeles iskall, fast
mössan klibbade mig i pannan af svett. I det ovissa
återskenet på snödrifvan från lampan i matsalen syntes tre,
säger tre, mörka kroppar röra sig i kretsar, taga sällsamma
skutt omkring något föremål och alltemellan lyfta upp
hufvudena för att lyssna. Jag var icke längre ifrån dem,
än att jag mycket väl under ett blixtsnabbt och andlöst
ögonblick kunde iakttaga alla deras egendomliga rörelser.
Det låg en ganska hög gärdesgård mellan mig och
vargarna, endast några famnar på sidan om vägen. Jag
klargjorde min vådliga situation i ett nu för mig, insåg
att just gärdesgården skulle bli min räddning och sprang
utan att tveka fram emot den midt genom snödrifvan vid
vägkanten, som steg mig till midjan. Men jag hade i
brådskan icke tagit landsvägsdiket med i beräkningen.
Hunnen halfvägs till den räddande gärdesgården, gaf
drif-van plötsligt vika under mig, jag sjör\k ner ända till halsen
i diket, och då svindlade det för mina ögon, — jag var
förlorad!
Ett kort och oförgätligt ögonblick trodde jag skräcken
ensamt skulle taga lifvet af mig. Mina pulsar upphörde
att slå, hjärtat stod stilla, och jag förnam det ungefär lika
hopplöst som när man i drömmen släpper sitt tag och
faller utför ett bråddjup af ofelbart mördande djup. Tyvärr
repade jag mig genast, mina tankar voro klarare och min
fattning beslutsammare än någonsin, men hvad skulle jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
