Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om huru Båtsman Halling och Rackare-Nilsen processade. Historia af August Bondeson. Med 4 teckningar af V. Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, jesses, hvad det var dumt att nånstingen bry sig om
den därne processen 1» sade Hallingen och spottade. »Tänk,
om vi hade varit kloka och vändt om där vid den förste
milapålen då om mornen och gått hem igen och supit ut
vårt goda brännevin och så haft roligt ihop en hel dag i
stället för att sjana iväg till det usla Heberg. När en inte
kan processa, så ska en, min själ, inte heller befatta sig
med den profasjonen.»
»Ja,» sade Rackaren, »det säger jag och det står jag
vid, att jag ville då tusen gånger hellre sitta stilla, som
när de dra ut en tand, och låta dig skära in mitt namn
på näsan på mig och strö salt i skårorna, hellre än jag
vill gå igenom denne pärsen där på häktet en gång till.
Tvi för allt, hvad ledt är! — Det gick la an de förste
darna: för den, som inte är vansen vid bättre kosthåll,
än hvad jag är, så är det visst inte så dåligt att ha vatten
och bröd att lita sig till. Men se, det att vara utan saltet!
— Ja, jag ser la, du nickar. Men hvad har du att säga,
som bara fick sitta inne i fem dar! Tänk på minaelfva!
— Jag längtade efter salt, så jag tyckte, jag kunde
ingenting förtära, när som jag inte fick salt. Det ända skrek
i kaldunet på mig efter saltet. Så hittade jag då på att
soppa brödet i vatten och låta det stå och dra och på det
lilla viset så fick jag mig litet i krukan, som smakte nåt
ända som drick. Och det var godt utaf turoma till att
byta om med. Men se saltet! Och ändå så var inte
saltet det allra värsta att afvara! Det var tio gånger värre
r> o
att vara utan snuset. Ja, jösses, jag kunde inte sofva på
flera dygn, bara för jag inte var i stånd till att få mig en
läppe snus. När jag så ändteligen fick lof till att gå ner
på fängelsegården där och leda på mig litet, så fick jag,
som lycka var, syn på, en hög tjärdref, som låg där i en
vrå, och då sä smusslade jag la till mig litet af det därna
och hade att tugga på. Och det var inte så dumt, för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
