Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En timmerstocks saga. Fantasi vid Sollefteåfallet af Ångermanälfven den 2 juli 1873. Ur en dagbok under en norrlandsfärd af Anne Charl. Leffler. Med 3 teckningar af Gerda Tirén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
belönat min trogna kärlek!» — »Tro ej forsen,» sade de
andra; »kände du ej hur kallt hans famntag var? Han
förskjuter ofta i samma stund, soiyi han famnar.» — »Han
skall famna mig än en gång,» sade den unga furan, »han
skall befria mig ur denna fångenskap! Han måste det, för
min kärleks skull.» Men de andra stockarna skrattade åt
sin nya kamrats tillförsikt. Sorgsen teg den unga furan
och sorgsna tego snart alla stockarna och fortsatte sin
dystra dans; men alla hoppades dock att de snart skulle
befrias ur sin fångenskap, ehuru ingen vågade gifva ord
åt sitt hopp. Och den unga furans enda tröst i sorgen
var den tanken: »först af alla skall nog jag befrias, ty jag
har älskat mest.»
Se där, hvad var detta! Hvilken uppståndelse i
stockarnas krets! Forsen hade åter famnat en af de förskjutna.
En af de arma fångarna hade blifvit befriad och sågs nu
jublande dansa utför fallet. O, hvilket styng i den unga
furans hjärta! Var det så hennes kärlek belönades! De
andra sågo med afundsamma blickar på den lyckliga, men
tänkte: »nästa gång blir det nog min tur». Och det
blef deras tur, den enas efter den andras, snart hade alla
blifvit frigjorda, som varit där före den unga furan. »Nu
måste åtminstone min stund vara kommen,» tänkte hon
och väntade med klappande hjärta. Men ack! Flera af
dem som blifvit fängslade senare än hon, blefvo fria, hon
ensam tycktes dömd till evig fångenskap.
»Du grymma, grymma fors!» utbröt hon i förtviflan.
»O, att jag kunde slita ur mitt hjärta den olyckliga kärlek
du ingifvit mig !» —* Men då nåddes hon plötsligt af toner,
de skönaste, de underbaraste hon någonsin hört. Det var
forsen, som sjöng för henne: »Kom, kom åter i min famn,
du min längst förskjutna, min högst älskade! Nu väntar
dig din trogna kärleks lön. Mitt bästa famntag har jag
gömt åt dig!» Och vattnet i älfven steg plötsligt så högt,
att det öfversvämmade stränderna, och aldrig hade forsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
