Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Nils Gustaf Kjellberg, af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af alla olyckor, den att förlora sitt förstånd. Redan blotta
anblicken af Upsala hospital, där det ligger inbäddadt i sin
lummiga park ingaf, äfven före dess utvidgning och
ny-byggnad, en känsla af frid och hemtrefnad, som allt mer
ökades, när man fick blicka in i dess föreståndares
flärd-fria och trefliga hem, eller man i hans sällskap fick vandra
omkring i de vidsträckta, välvårdade
trädgårdsanläggningarna, som sträckte sig ända ner till Fyrisån och hvilka
utgjorde hans stolthet och glädje. De mera lugna och
stilla bland hans patienter fingo där deltaga i stärkande
och upplifvande arbeten i det fria — en kurmetod som
han mycket använde och till hvilken han hyste ett stort,
af lyckliga resultat fullt berättigadt förtroende.
Han talade då gärna och varmt 0111 sin lifsuppgift och
bredvid de mångsidiga kunskaperna och den djupa
erfarenheten 0111 människosinnets irrgångar och villfarelser,
framträdde i dessa hans samtal en rik åder af äkta, gedigen
människokärlek, vida skild från all sentimentalitet och alla
fraser. En människokärlek, på en gång manlig och
allvarlig som forskarens, och from och tillitsfull som barnets,
praktisk som den vane läkarens och mild och grannlaga
som natur- och blomstervännens, för hvilken den snedvuxna
och missbildade telningen är lika kär som den vackra, väl
utbildade växten med sina blad och blommor, — ja, kanske
kärare ändå.
Och hur han älskade ungdomen, hur han sörjde öfver
att den så ofta tager skada redan i sin knoppning. Men
det låg i denna hans sorg ingen pessimism; han förtviflade
hvarken om mänskligheten eller läkekonsten — han var
glad i och öfver dem båda. Han sökte ifrigt efter
botemedel för det onda, han trodde icke på ärftligheten som
lag, äfven 0111 han erkände dess inflytande som
medverkande orsak. Däraf hans djupa och lefvande intresse
för de förståndslösa barnen, för de stackars idioterna, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
