Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bröllopsresa. Novell af Axel Lundegård. Med 4 teckningar af Viktor Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På kontoren vid de smala gatorna i staden fick gasen
brinna från morgon till kväll, och butikernas fönster
strålade af elektriska glödlampor, som kastade blåhvitt ljus
ut öfver gångbanorna, där människoströmmar rörde sig af
och an. Kommersen gick lifligt, till trots för det dåliga
väglaget; ty ju mindre inbjudande naturen tedde sig
utomhus, dess iffigare blefvo människorna att till den stora
högtidsaftonen skapa sig trefnad innanför sina egna dörrar.
Och så rann julaftonen upp med klar luft och blå
himmel. Under natten hade vinden slagit om till
Nordost, issörjan frös och därofvanpå bredde sig ett täckelse
af bländhvit snö.
När v. häradshöfding Verner Ericson klockan sju på
morgonen drog upp gardinen framför fönstret, fick han
ett intryck af, att hufvudstaden smyckat sig till fest. Han
stirrade med svärmisk blick öfver taken och ned på gatan.
Dagens rörelse hade ännu icke börjat. Den hvita
högtidsdräkten låg och lyste öfver allt. Verner Ericsons hjärta
klappade fortare vid åsynen däraf: allt detta ljusa och
skära ledde hans tankar till henne, som i dag skulle bli
hans hustru. Han såg henne redan i tankarna: en
uppenbarelse af idel ljus, med en slöja af hvitt och med
myr-tenkronan i sitt blonda hår. Lätta steg, lätta steg. Hon
går framåt mot altaret genom kyrkans breda midtelgång
och de små fotterna röra knappast vid golfvet, men
bakom dem böljar släpet, susande som när vingar lyftas till
flykt. Profilen har en fin kontur, hufvudet håller hon
en smula framåtböjdt och den späda gestalten har en
darrande fjäders spänstighet. Blicken är sänkt, men han
vet, att det finns sol djupast inne i de blåa ögonen, och
tröttheten som speglar sig i dem, då de lyftas, kommer
sig blott af arbetet och nervspänningen under de sista
månaderna, då hon varit i rörelse tidigt och sent för att
hinna med allt, som skulle uträttas. Det bodde så mycken
Svea, 1805. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
