Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I Vineta. Berättelse af Selma Lagerlöf. Med 2 teckningar af Gerda Tirén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ha påmint henne om den kväll, då de sågo hvarann för
första gången.
»Minns du,» lär han nog ha skrifvit, »hur eget det
f<9ll sig den kvällen, riktigt som på Vår Herres egen
befallning. Jag hade just blifvit kallad till ön per telegraf
för att öfverta skutan, och sedan jag fått uppgjordt med
redarna, gick jag och dref omkring i sta’n. Jag minns,
att jag då tänkte på att det var galet att kalla barken
Vineta, eftersom Vineta ju var en sjunken stad, en stad
på hafsbottnen. Det var inte något uppmuntrande namn
för ett skepp. Men sitt gamla ugglenäste till stad kunde
de gärna kallat Vineta. Just så såg den ut, som om den
stått nere på hafsbottnen i några tusen år.
Kapten Rickard brukade verkligen tala om sina
intryck från den kvällen så ofta, att man alldeles vet hur
orden föllo för honom, då han skref. Och alla de intryck
han fick af vandringen känner man. »Det var mig, som
om jag gick och drömde,» brukade han säga. »Allt var
dödt och hade legat i hafvet i tusen år, och jag ensam
var lefvande. Jag höll på att bli tokig af det.»
Så kom jag drifvande fram under ringmuren, där den
är som högst. Jag gick och såg på alla de förtrollade
små husen och de förtrollade trädgårdarna, som ligga
inklämda nedanför den. »Kan just undra om här finnes
några förtrollade prinsessor också?» sade jag för mig själf.
1 detsamma kom en kvinnovarelse emot mig. Hon
var så gammal, och så rynkig och krokig och surögd och
bruntorkad, att jag väl aldrig sett någon värre ansatt af
ålderdom. Och hon tiggde pengar af mig och sade, att
hon lefvat i nittio år på jorden och att den nu var trött
vid henne och ej ville föda henne vidare. Hon var så
svag, att hon vacklade bort till en husknut och stödde
sig mot den för att ej falla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
