Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försvaret af Annila. En pojkhistoria af Karl A. Tavaststjerna. Med 2 teckningar af Einar Torsslow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig i kast med forkarlar, för då gick det som det hade
gått honom nu.
»Men de ha kommit för att taga Annila från oss, och
de låta sina hästar beta på gårdens gräslindor.»
»Göra de det?» sa pappa. »Det ha de ingen rätt till.»
Lille Karl hade tillfredsställelsen att följa pappa ut på
förstutrappan och höra honom med sin kommandostämma
fråga karlarna hvad de tänkte på, som läto sina hästar
beta af gårdsplanens gräslindor. Han fick vidare glädjen
att se dem aktningsfullt stryka sina mössor från hjässorna
och göra tölpiga förklaringar, samt slutligen leda sina
hästar helt beskedligt vid tygeln ut på bakgården. Och
det tvingade pappa dem till bara genom att visa sig på
trappan, där solen blänkte i hans flintskalle och genom
några få ord, uttalade med sin rent ofattliga myndighet
och bestämdhet.
Men när pappa, efter väl förrättadt värf, med en sista
sträng blick på karlarna drog sig tillbaka, kunde lille Karl
icke längre göra våld på sig, han måste njuta sin triumf
öfver fienden. Till den ändan sprang han efter dem,
stannade vid grinden, som ledde ut till bakgården, visade lång
näsa åt karlarna och ropade:
»Ahä! Är det inte pappa, som befaller här, hva?
Försök bara komma igen!»
Han lyfte sin lilla näfve så högt han förmådde och
knöt den mot karlarna med en manhaftig känsla af utförd
hämnd och framtida oförsonligt hat. Och i sitt hjärta
svor han en dyr ed att till sista blodsdroppen försvara
Annila mot de främmande inkräktarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
