Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvenne dikter af Alfaro - Drottning Kerstin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Där vardt så tyst uti salens rund,
där vardt så tyst i den samma stund,
att andan man tycktes hämma.
Då träder där fram och för drottningen står
en fattig bonde med gråa hår,
han talar med skälfvande stämma:
»Ack, drottning Kerstin, I gören ej sål
Ack, minnens i dag Eder fader ändå,
han höll ju ut i det sista 1
Blott I viljen främst i selen gå,
nog skola vi draga hvad vi förmå,
ja, intills krafterna brista.
Med mig så ber nu allt Sveriges land:
Ack, tagen ej, drottning, från oss Er hand,
men led och styr oss med äral
Gud skall för visso Er gifva sin lön,,
om nu I hören Ert rikes bön
och än vill Er börda bära.»
Så talade bonden. Han lyfte sin hand
att torka den tår, som å kinden rann,
sitt gråa hufvud han böjde.
Då gick genom salen liksom ett sus,
ett sakta, ängsligt, bidande brus, —
vid drottningen blickarna dröjde.
Men drottning Kerstin hon blickade vred,
hon lyfte sin krona från hjässan ned:
»Min vilja jag kungjort eder.»
Då drog där en suck genom salen fram;
en dämpad, klagande suck man förnam
ur svenske männers leder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
