Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vid hafvet. Skizz af Cecilia Bååth-Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kom», och hon förde mig bort bakom hans lilla stol;
»se», sade hon hviskande och pekande med fingret, »ser
ni, solen lyser — den håller just på att bryta igenom
molnen — —»
Han hade hört oss och vände sig; han räckte ut
sin hand emot henne, och hon böjde sig ned för att kyssa
honom.
Jag såg på taflan: öfver det töckenhöljda hafvet
skimrade en ljus strimma — solen bröt igenom, böljorna
glittrade, och den metallaktiga ljusbryggan nådde ända
fram till den gula lerbranten, från hvars höjd väldiga bokar
sträckte yfviga grenar ut öfver ett ljusnande haf–––––-
Ja, hennes hand skulle hålla hans, till dess han
öfver-vunnit mörkret; hennes tro skulle återgifva honom den
tro på sig själf, som han hittills saknat.
Ty tron på egen inre kraft är det glada solljus, utan
hvilket konstnären ej kan alstra verk med sant och
beståndande lif.
Sol och dager skulle från denna stund hvila öfver
hans dukar, stråla öfver hans lif — utströmmande från en
stark, ren, mild och själfuppoffrande kvinnas fasta kärlek.
Jag aflägsnade mig oförmärkt — — —
❖
»I vogte den Jomfru vel.»
Den sjungande nere på klippan tystnade.
Ännu liksom ljöd sångens omkväde för mina öron,
väckande minnet, för ett ögonblick lefvandegjordt, af dessa
båda kämpande andar därborta vid den fjärran kusten,
hvilkas ve och vånda, hopp och trosstyrka jag lärt känna.
Samtalet däruppe fortfor ännu:
»Hafvet» — — — »Hafvet — — —».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
