Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En Sylvester-natt. Ny årsberättelse af Mathilda Roos. Med 3 teckningar af Gerda Tirén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Se så, gamla år, nu är du snart jordadt och glömdt!
Nu ligger du där, och på alla dina brustna
förhoppningar, dina gäckade drömmar, din ljugande glädje faller
mullen . . .»
Han lade ifrån sig cigarrstumpen, sammanknäppte
händerna och slöt å nyo sina ögon. Så småningom
slumrade han in; sammanhanget i tankarne försvann, en stund
drogo de igenom honom, sprittande och kringflygande
som tankarne pläga vara strax före inslumrandet, men så
upplöstes de, den ena efter den andra, och gledo slutligen
alldeles ifrån honom.
Då väcktes han af att någon knackade på dörren.
Han spratt till och öppnade motvilligt ögonen. »Stig in,»
sade han med en dåsig undran öfver hvem det kunde
vara som knackade, då dörren vanligen alltid stod öppen
till andra rummet. Han behöfde emellertid ej undra länge,
ty framför honom, några steg från dörren, stod plötsligen
en skepnad, utan att Tom hört något ljud, vare sig af steg
eller af att dörren öppnats. Han igenkände genast den
inträdande; det var hans gamla kompanjon, John Faber.
Nu visste han emellertid att John Faber var död för
flere år sedan; han hade varit på hans begrafning, han
hade hjälpt hustrun att reda ut affärerna, hvilket ej var
det lättaste, ty John Faber, som för länge sedan skilt sig
från Tom, hade mycket inkrånglade affärer, ja det
hviska-des om att han till följd af penningebekymmer själf
påskyndat sin död, ehuru man aldrig fick någon visshet
därom.
Men död var han emellertid, antingen det nu skett
för egen hand eller icke, — och ändå kunde Tom icke
förneka att det var John Faber han nu såg. Alldeles såsom
i lifstiden kom han emot honom, litet på sned,
liksom hundar pläga gå, satte ifrån sig hatten och sade god
afton med sin vanliga buttra ton. Den enda skillnad Tom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
