Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tale Thott af Selma Lagerlöf. (Efter en folkvisa.) Med 3 teckningar af O. Hjortzberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han piskade sönder kläderna och huden. Han längtade
efter den första bloddroppen, och då han piskat fram den,
kände han, att han längtade efter att piska ut själfva lifvet.
Karlen hade i början tjutit, men med ens blef han
tyst. Man skulle trott honom död, om ej kroppen
fortfarit att rycka och skälfva under slagen. Hans usla, gamla
kläder voro sönderpiskade, och kroppen svällde upp blå
och blodig.
Hunden hade lämnat honom och stod bredvid Arild
Urup. Vid hvarje slag gjorde han en sats som för att
kasta sig öfver ett rof och gaf till ett gladt skall. Då
Arild Urup kom att se på honom hur han vädrade in
blodlukten och hade alla vilda lustar uppe, blef han med ens
gripen af leda.
Det slutade så, att Kark fick sig ett slag öfver ryggen,
som kom honom att ligga på marken och vrida sig i
smärta, och att Arild Urup gick hem. Vildtjufven fick
reda sig bäst han gitte.
Herr Arild kände en besynnerlig otrefnad och
ruskighet ett par dagar framåt. Han tyckte om att befinna sig
i lugn och säflighet, han tålde ej dylika hetsigheter.
Och till trots för det att han varit i krig och tornering
och gjort sin sak alls ej illa, hade han aldrig känt sig
vild och uppskakad. Det föll honom in, att det kunde
vara något med hunden. Ty grymheten hade kommit
öfver honom, då han sett Karks ögon gnistra och hans
hvita tänder kittla mannens strupe. Dödssynder smitta
värre än pesten.
Och så fick det sannerligen gå hur det ville med hans
djurgård, men ur sitt stadiga lugn ville han icke rubbas.
Därför lät han binda Kark. Han fick stå vid sin hundkoja
år efter år och blef aldrig mer tagen med till skogs.
Men han dödade honom ej, han skänkte ej bort
ho-nom, utan hunden stod där med sina anlag uppodlade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
