Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den mörka julottan. Berättelse från tiden efter Karl XII:s död af Verner von Heidenstam. Med 2 teckningar af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När det nu blef morgon och stormen saktade af,
klingade inga bjällror som eljés, och inga välbärgade
sockenbor nalkades i klöfjesadel på de oskottade stigarna. Från
de milsvida sträckorna af hemskt förfallna ödehemmen
hördes hvarken piska eller rop. Ett par ensamma
fyrstickor lyste mellan träden, och några kvinnor och
orkeslösa gubbar med krycka och käpp samlades i vapenhuset.
Män funnos där icke, och de kyrkbesökande voro
samman-lagdt blott tolf själar. Grafvarna voro fler än de sörjande,
och ingen julmorgon hade dagats under djupare tystnad.
De släckte fyrstickorna under sina snötga träskor, och
då de sågo mor Ingebritt sittande på kistan, men ej ett
enda tändt ljus, hälsade de tvekande och undrande. Och
då hon förblef sittande med hakan i händerna utan att
nicka eller gifva dem ett ord, kände de, att de hatade
henne bittrare än någonsin.
Så småningom mötte nu också de yrvakna gästerna
från prästhuset, men ingen ringning hördes öfver moarna,
ty stapelns klockor hade längesedan omgjutits till en
fältkanon, hvilken låg förnitad och förstummad på botten af
ett träsk i Ditmaren. Ingen präst steg i predikstolen.
Ingen klockare knackade med stämgaffeln, men den
tjänstepiga, som sedan länge skött hans syssla, väntade redan i
dörren.
Då reste sig mor Ingebritt och strök hårtesterna ur
pannan, men det var så mörkt i kyrkan, att hon trefvade
med handen för att finna stöd mot bänkdörren. Hvarken
takkrona eller dopfund kunde urskiljas, hvarken målningar
eller väggträn. Endast kopparstaken på det aflägsna altaret
blänkte i snöljuset.
»I går,» sade hon, »slutade vi bönen med orden:
Vårt dagliga bröd, gif oss i dag.» Därefter tilläde hon
sakta och stilla, nästan hviskande: »Förlåt oss våra
skulder l»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
