Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Victor Holmqvist, af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På samma gång man således för konstens skull måste
beklaga att så framstående gåfvor icke fingo utveckla sig
som de borde, ger man villigt och gärna s tt erkännande
åt hvad han ändå blef, och man böjer sig för det faktum
att han var en publikens gunstling som få. Och det var
heller icke underligt att så blef; hans glada lynne, hans
förmåga som kuplettsångare, hans inneboende humor —
ja, hela hans joviala personlighet måste göra honom därtill.
Och när han så lätt med dessa alltid till buds stående
medel kunde vinna sitt bifall, hvarför skulle han väl då
underkasta sig arbete och försakelser för att eröfra det på
svårare områden, inom hvilka han icke var fullt så säker
att lyckas? Det låg icke i hans lynne, och därför
föredrog han gästspelets lätt och ofta upprepade framgångar
framför det stillavarande, trägna arbetet på en plats, där
man först måste eröfra sig sin ställning under ett
tillfälligt tillbakasättande.
Victor Holmqvist var född i Stockholm den 24
september 1842 och började sin bana som bokhandelselev,
för att redan vid 17 års ålder utbyta bokhandelsdisken
emot scenen, på hvilken han debuterade i Fredrikshald
vid det Smittska sällskapet. 1870 uppträdde han första
gången i Stockholm på Södra teatern, var sedan en tid
direktör för egen teater på Djurgården, öfvergick därpå till
Stjernström och verkade sedan i flera år som
skådespelare och direktör vid Nya teatern, det senare i förening
med Ludvig Josephson. Detta var nog också ett
egendomligt kompäniskap! Idealisten och realisten tillsammans
om ledningen af en teater! Ifraren för det högre dramat
och bäraren af den så kallade »glada» operetten förenade
till ett! Däraf nog också den skiftande spellistan. Och
det var nog med blödande hjärta som den ena af ledarna
måste lämna plats åt den andras favoritstycken. Men till
heder för båda höll likväl kamratskapet ihop, och 0111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
