Du täcka grupp med knopp vid knopp,
två varma hjärtans framtidshopp
C/ och deras nutidslycka,
hur klar din blick, hur gladt ditt mod,
hur snabb din fot, hur varmt ditt blod —
hur säll man kan dig tycka!

Du är så ock. Men åren fly,
och en och annan dunkel sky
din himmel äfven fårar.
Den brister ut i regn — hvad mer?
Så skön man aldrig jorden ser
som efter himlens tårar.

Då först tar späda axet fart,
då doftar dubbelt underbart
den ros som nyss sig böjde.
Då grönskar lid, då blommar ren,
då sjunger trast, då löfvas gren,
som hittills tveksam dröjde.