Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Forsens saga. Berättelse af Gustaf af Geijerstam. Med 2 teckningar af Olle Hjortzberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mellan fru Margareta och hennes man syntes råda ett
förhållande af lugn vänskap. Ingen hade hört dem växla
ett hårdt ord, ingen hade heller sett dem byta en
smekning. Folk sade, att detta kom af, att en man, hvilken
redan var till åren, gift sig med en ung kvinna, och fru
Margaretas ära steg i deras ögon, som tro, att människan
skönast gör sin plikt, när ej den jordiska kärleken eggar
henne att handla.
Och dock fanns det öfver fru Margareta ett något,
som gjorde, att mången i hennes närhet kände sig på ett
underligt sätt både ängslig och osäker. Det kunde slå
ifrån henne något, som liknade dold iskyla, och det fanns
ingen, till hvilken hon förtrodde sig, eller som hon
kallade sin vän. Det fanns en hemlighet dold bakom
hennes lugna yta, och denna hemlighet låg däri, att fru
Margareta innerst i sitt hjärta hatade sitt eget lif.
Forsen har berättat mig sagan, forsen, som skummade
förbi hennes flickrums fönster; och som dess svarta vågor
kunde störta fram i en smal, dold rännil under täcket af
vinterns is, så lefde detta hat på djupet af fru Margaretas
hjärta, medan lifvets isar slöto sig öfver hennes
sammanpressade lif.
Hon hatade sitt eget lif och allt, som var hennes.
Det fanns ögonblick, då hon hatade sin man och sina
barn, allt som lefde och andades i hennes närhet, och hon
hatade det därför, att hon i smärtans raseri dödat sin
ungdoms skönaste dröm. Hon gjorde detta den dag, då
hon gaf den rike änklingen sitt ja i förtviflan öfver, att
den man, hon älskade, rest utan att yppa henne sin
kärlek.
Hur hade hon icke då känt sig ensam, öfvergifven
och förtviflad 1 Lifvet med dess lycka och dess glädje hade
synts henne som afstängdt, borta och dödt. Ensam hade
hon stått med sin sorg och sin smärta, och när hon var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
