Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Louis de Geer, det nya riksdagsskickets skapare. En minnesteckning af Otto v. Zweigbergk. Med 3 porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mindre lämpad för situationen, och De Geer afgick från
den post, som han med sådan berömmelse innehaft i tolf år.
Han drog sig tillbaka till Svea hofrätts presidentstol,
men det var tydligt nog, att han ej ännu kunde göra
räkning på att få hvila ut där. Både konungen och
allmänheten hade den uppfattningen, att han iklädt sig något,
slags personligt ansvar för det nya riksdagsurets ohindrade
gång och att det var hans skyldighet att taga hand om
det hvar gång något var i olag. Som Stockholms stads
representant i första kammaren deltog han i den s. k.
kompromissen af 1873, hvari för första gången sambandet
mellan grundskattefrågan och härordningsfrågan erkändes,
och två år senare kunde han ej längre undandraga sig att
med sin stora auktoritet och popularitet försöka framdrifva
en lösning af de intrikata frågorna. En sådan var emel^
lertid ännu ej mogen, och efter fem års fruktlösa
ansträngningar’ ansåg sig De Geer 1880 berättigad att draga sig
tillbaka från en plats, där han fann sig ingenting vidare
kunna uträtta, Den dag — det var den 12 april ■— då
han meddelade andra kammaren detta sitt beslut, erbjuder
en egen kontrast mot segerdagarna 1865. Då stod hafi
som 5egrare gent emot det stånd han själf tillhörde, men
hvars framtid han tog. Nu gick han bort som en slagen man,
slagen af den samhällsklass, som hade honom mer än någon
enskild man att tacka för sin maktställning. Men äfven
vid det senare tillfället låg det något af hög festivitas öfver
hans person och hans uppträdande, och då liksom för femton
år sedan kunde han glädja sig åt det medvetandet, att
han, segrare eller besegrad, alltid kunde räkna på sina
motståndares fulla aktning. »I alla fall uttalar jag högt
min vördnad för hvad herr statsministern gjort för Sveriges
folk» — det var slutorden i det yttrande, hvari Carl
Ifvarsson meddelade landtmannapartiets vägran att ingå.på
regeringens ultimatum. »Som en gärd af det • erkännande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
