Fjärran, högt, bortom värld och villa
plataner stå i högtidlig rund,
i skuggande löfverk susa stilla
kvällens vindar hvar aftonstund.

Där i lunden härskar en kvinna,
hvit som marmorn och sval som den.

Vägen, vägen måste jag finna,
i sekler hon varit de sorgsnes vän.

Rundt marmorcisternen ligga de alla,
alla de trötte i kvällens fred,
springvattnets skimrande daggstänk falla
på bleka och fårade pannor ned.

Kring dig, o drottning, hvila i grönskan
sorglöst församladt, ditt visa hof,
hysa ej fruktan, nära ej önskan,
sjunga med tystnad sin drottnings lof.

»Drottning, gif plats! Här är en som beder,
större än jag väl söka din nåd,
men jag är trött, en plats du bereder,
mitt hufvud en stad vid din klädningsvåd.
Drottning se, mina läppar törsta!
Ej så! — Nej, kyssar är ej min lust. —
En moders ömhet, den är den största.
En skål med vatten, — ej drufvomust!