Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor - Svante Hedin, af Frans Hedberg - Henrik Schönbeck, af Harald Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det har talats mycket om hans lätta sinne, men litet
nog om det vemod som ofta nog låg på bottnen under
skämtet och som lyste fram ibland, när Svante Hedin
skulle vara som gladast. Kanske var det saknaden efter
ett ideal som han ställt upp för sig, men icke hunnit —
kanske också endast en återklang af det nordiska
skämtar-lynnets »sorg i rosenrödt», som skalden kallar den. Nog
af att det fanns där, och att äfven den skiftningen bidrog
till att göra Svante Hedin till hvad han alltid var och
skall blifva: en sällsynt företeelse både som konstnär och
människa.
Till slut några hans lefnadsdata i all korthet. Född
i Stockholm den 7 november 1822 och son till
kanslirådet Sven Anders Hedin, blef han student i Upsala 1840,
uppträdde där flera gånger å Stockholms nationssal och
debuterade offentligt hösten 1843 Yl& en föreställning,
gifven till förmån för skalden Johan Nybom. Den 17
april 184$ debuterade han på Kongl. Teatern som Tybalt
i »Romeo och , Julia» — den första och enda gång han
spelade i en tragedi. Den 8 november 1892 tog han
af-sked ifrån publiken och teatern, och som ofvan är nämndt,
den 2$ juni detta år ifrån lifvet, den stora skådeplatsen,
där man nog minns honom länge.
F. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
