Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor - Henrik Schönbeck, af Harald Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och umgängesvän. Vid 19 år filosofie doktor blef Henrik
Schönbeck, som emellanåt studerat vid Köpenhamns
universitet, 1831 docent i Lund, i estetik, efter en utgifven
afhandling om södra Skottlands folkpoesi. Om dödsstraffet
utgaf han samma år en liten uppsats som akademiskt
specimen, och fick förslagsrum till filosofisk adjunktur,
men icke platsen. Liksom andra akademiska lärare sökte
han som informator sitt uppehälle under väntan på
löneinkomst Schönbeck var bl. a. några år huslärare hos
»Carl Johans dibroder», general Camps, och vistades
därunder i hufvudstaden. Återkommen till Skåne tog han
prästerlig vigning 1838, förestod professuren i estetik en
kort tid, kyrkoherdebeställning ett par år och utnämndes
1840 till kyrkoherde i Hesslunda, hvilken plats han
följande år tillträdde.
Schönbeck besökte Stockholm under riksdagen 1844,
reste i Tyskland 1846, vistades i Köpenhamn några
månader 1848: han hade under dessa år obehagliga
konflikter med domkapitlet i Lund, hade förgäfves klagat hos
ecklesiastikdepartementschefen, klagade med lika liten
framgång hos justitiekanslern öfver diverse oriktigheter, han
funnit i domkapitelärenders behandling och fick själf en
»ofrivillig tjänstledighet» som lön för sin möda. Det var
under denna tid han i Köpenhamn (1848) lät trycka
biskop Faxes historia intill hans biskopsutnämning,
tillägnad domprosten Reuterdahl, i ett språk som i sarkasmer
lämnade föga öfrigt att önska. »Något fredsfördrag,»
säger Schönbeck, »kan jag icke ingå med de principer
som utmärkt Faxes styrelsekonst, hvilka hafva varit, äro
och förblifva mig förhatliga, emedan de af mig anses icke
blott som föråldrade, utan som okristliga.» Skarpa ord i
sanning af en kyrkoherde mot sin stiftschef. Men
kyrkoherden hade för många trumf på hand Man beklagade
hans lynnes öfverilningar, och efter den »ofrivilliga tjänst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
