Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor - Liss Olof Larsson, af Harald Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förutsättningarna: Liss Olof, som 1885 gått med om tolf dagars
ökning, var sju år därefter med om de nittio. Men då
var han icke längre i Andra kammaren.
Sedan jordbrukarmajoriteten i riksdagen uppnått den
gamla klassbeskattningens afskrifning under en fastställd
årsskala, söndrade den sig under den fortsatta striden för
jordbrukarens förmenta bästa. Det var lifsmedelstullarna,
hvilka nu kommo i förgrunden, och Liss Olof Larsson
trädde i spetsen för deras förkämpar. Därigenom bröt
han med sina valmän i Neder-Siljans domsaga, blef icke
återvald efter upplösningen af Andra kammaren 1887, men
förklarades ändå vald af valförrättaren och fick sitta på sin
vanliga bänk tills Högsta domstolens dom förjagade
honom. Väl lyckades han bli vald vid valen för nästa
treårsperiod, men 1890 års val gick honom åter emot. I
första kammaren har han sedan deltagit i lagutskottets
arbeten, utan att någonsin förglömma klagovisorna öfver de
förföljelser för hvilka han själf och »den hatade
jordbruksnäringen» varit utsatta, utan att någonsin förbättra sin
felaktiga logik, men också utan att svalna i värma och ifver.
Liss Olof Larsson var en autodidakt, som alltifrån
pojkåren genom trägen läsning sökt skaffa sig mera
vetande än den korta skolgången kunnat beskära. Hans
vetgirighet slumrade aldrig, och han hyste kärlek för böcker
och boklig lärdom. Teatern gaf honom också nöje, ehuru
han icke ansåg teatern som en bildningsanstalt, den staten
borde understödja Han var i sin umgängelse en human
man och en fin dalabonde, som under de trettio
riksdags-mannaåren och de många bankofullmäktigåren utvecklat
sig till samma lefnadsvanor, som karakterisera de
ämbets-och tjänstemän, hvilkas lönevillkor han så ofta i
kommittéer och riksdagsdebatter kalfatrat. Han blef äfven husägare
i Stockholm och lät en sin son uppfostras till inträde i
arméns officerskår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
