Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När svenska flaggan försvann från Pejpussjön. Sjökrigshistorisk skiss från Karl XII:s dagar af S. Natt och Dag. Med 2 vignetter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
båda fartygen sökte förmedels båtar bogsera sig fram till
Hökeflycht’s hjälp, men tyvärr förgäfves. Afståndet var
för långt.
För Hökeflycht och hans tappra fanns ej mer någon
räddning. Kaptenen, en ung, tapper man, med varm
fosterlandskärlek och en ädel åtrå efter rykte, förlorade dock
ej modet. Gång efter annan blifva också fiendernas försök
att lägga ombord till äntring afslagna, och Hökeflycht hoppas
ännu. Dock — den lilla svenska hjälteskaran förtunnas
allt mer, medan det ej synes någon ände på fiendernas
mängd. Snart kunna de kvarvarande af svenskarna ej
mera hindra fiendens lodjor att haka sig fast vid »Vivat»,
under dennas kanoner. Dessa tystna nu; striden rasar
man mot man. Men hvad hjälper all tapperhet då
styrkeförhållandena äro så olika? De svenska kämparnas hop
glesnar allt mer. Man efter man stupar, och jakten fylles
efter hand af ryssar. Då gripes Hökeflycht af ett vildt
begar att ännu i döden skada de hatade fienderna. Han
springer ned i krutdurken, antänder ett krutcentner och
så flyga alla ombordvarande i luften–—. »Vivat»
och hennes tappre försvarare äro ej mer. Men de blefvo
ej ohämnade. Tjugu lodjor och flere hundra ryssar lära
hafva delat dess öde.
Tack vare att en präst genom en underbar försynens
skickelse lyckades rädda sig i en liten båt, har berättelsen
om Hökeflychts sista hjältemodiga handling bevarats åt
eftervärlden. Heder åt den tappre och hans män!
Kapten Hökeflychts försvar hade kostat ryssarna mycket
folk. De öfvergåfvo därför tills vidare tanken på att drifya
svenskarna från Pejpussjön, och riktade i stället sin
uppmärksamhet mot Ladoga. Efter S:t Petersburgs anläggande,
våren 1703, blefvo deras ansträngningar än mera riktade
mot detta håll, och försöken att eröfra Dorpat fingo tills
vidare hvila.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
