Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Broder Anselmo. En medeltidssägen af Mathilda Roos. Med 2 teckningar af Thyra Kleen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den sommartöckniga luften öfver stadens brännande gator
och husgaflar, från hvilka hettan hvitglödgad tycktes
utstråla, öfver flodens gula, sömnigt rinnande vatten, öfver
de täta yppiga skogarne, de af lysande blommassor
betäckta kullarne. Allt lif, all rörelse hade afstannat i
middagshettan, gatorna stodo öfvergifna, hus och palats tycktes
slumra, och kring de fjärran skogarne låg en tystnadens
slöja, i hvilken hvarje naturens ljud var begrafvet.. .
Men nu, fram emot kvällen, dämpades dagens kvalm;
från floddalen uppstego svala vindfläktar, genom naturen
gick liksom en skälfning af nytt lif, människor och djur
började röra på sig. Här och där hördes bakom
träd-gårdarnes häckar muntra röster, klingande skratt; utför
bergen kommo herdarne med sina hjordar och läto ljudet
af vallhornet klinga öfver dalen; båtar skötos ut på floden,
sakta gledo de framåt i det tilltagande dunklet, under det
att stora stjärnor glänste fram i rymden, och smekande
sång tonade öfver vattenytan . . .
I den täckta pelargång, som löpte rundt omkring
klostergården, gingo munkarne af och an, mumlande sina
böner och fingrande på radbanden, medan ännu ekot af
vesperklockan, som nyss slutat ringa, dallrade i luften likt
ömma, skälfvande bönesuckar.
Men i dörröppningen till sin lilla cell, som låg i
sydvästra delen af klostret, satt broder Anselmo och blickade
tankfull ut öfver dalen. Framför honom bredde sig den
lilla trädgårdstäppan, där han odlade sina blommor och
växter, och öfver de brokiga sängarne lyste den nedgående
solens sista strålar. Radbandet, på hvilket broder Anselmo
nyss så ifrigt läst, hade sjunkit ned i knäet, och hans
stora mörka ögon flögo öfver trädgård och klostermurar,
öfver skog och berg, bort till himmelen, där solljuset
glödde i het, skimrande purpur öfver bergspetsarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
