Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vilsen i skog. En historia från Ryssland af Eugen Hemberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Valirod drog till bergen, han älskade den höga rena
bergsluften. ’Hon stärker fysiken och gifver kannibalisk
aptit/ brukade han säga. ’Och när vildbrådet hvilar på
klippan med brustet öga, så kredensar jag bägaren med
skummande vin och dricker dödens toast.’ Men djärf var
han, Valirod. Han mötte det grymma bergslejonet i envig
och betvingade det med sin skarpslipade dolk. Han jagade
bergsgetternas flock inåt återvändsklyftan och stängde
ingången med jakttyg. Sedan utsläckte hans pilar lif efter
lif: stolte bocken och bräkande geten med killing vid
sidan. Men han kunde äfven spara. ’Er återstående skänker
jag lifvet,’ sade han, ’därmed att ni föröken edert släkte
till min nytta och förnöjelse.’
Han var en dugande jägare, som fann fröjd och
vederkvickelse i naturen. Och schandala ärade honom,
men undrade, hvarför han icke tog allt lif, som instängts i
återvändsklyftan.
Elarod vandrade i skogen. Här lyssnade hans öra till
fågelns sång, här tjusades hans öga af växlande dagrar och
skuggor, af breda färgströmmar och brutna strålknippen.
Han kände sig ett med naturen. Han, den i furstlig
pelarsal mäktige, tyckte sig ett stoftgrand inför skogens härliga
majestät. Kulturlögnernas ormayngel krälade bort från
hans själ; han stod renad och sann i samlif med naturen,
som aldrig ljugit. Hans spända bågsträng slappades när
skogshönan med ängsligt rop kallade sina små; hans höjda
lansspets sänktes inför moderhinden, och vid panterns dolda
kula skänkte han det digifvande rofdjuret lifvet.
Men med blanka vapen gick han till anfall på
tigerhannen, som obekymrad om sin afföda smyger kring
skogens gränser och bland flodstrandens rörvass; hans
brons-skodda lans slog in i kronhjortens sida, och det mäktiga
djuret med den greniga kronan stupade dödt på mossan.
Se’n hvilade han ut vid källan, som kväller fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
