Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor. Med 11 porträtt - Svenska skådeplatsens förluster 1898. En återblick af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÖDSRUNOR.
nya som nu söker bryta sig fram, innebär goda löften
för det kommande och att en ny blomstring både kan
och bör utveckla sig, om blott de nödvändiga villkoren
för den förefinnas. Dessa villkor äro: arbete, kraft och
offervillighet hos konstnärerna, allvarlig välvilja och
kärleksfullt förstående hos allmänheten, som skall uppmuntra
och understödja deras ansträngningar för sin utbildning.
De sprungo sannerligen icke fullrustade fram, som
Pallas Athene ur Jupiters hufvud, de fem, hvar och en
på sitt område framstående skådespelare, hvilkas betydelse
jag här vill söka teckna, och efter hvilka den inhemska
skådeplatsen burit sorg under det år som försvunnit. De
hade bakom sig en lång och ofta mödosam lärotid; men
de hade också, framför nutidens unga adepter, den stora
och oskattbara lyckan att öfver och framom sig äga
förebilder som voro värda att studera och dem de långsamt
och steg för steg fingo bemöda sig om att komma
närmare. De hade dessutom ett arbetsmaterial af betydligt
mera kraftomgjordande natur än nutidens tvetydiga
lustspel och ansträngdt lustiga farser, hvilka blott någon
enstaka gång aflösas utaf ett snart försvinnande skådespel af
ädlare halt och med saftigare kärna. Shakspeare och Byron,
Corneille och Racine, Goethe, Schiller och Oehlenschläger
voro då icke så sällsynta gäster på våra scener som de
nu blifvit, och hvad de uppfostrade till, icke var det till
slarf och applådjakt, icke heller hyllade de den
hvardags-jargon som inplanterats från gatan och som tror sig
framställa lifvet på scenen, genom att kasta in det där
okam-madt och dammfläckadt, sluddrande och läspande på ett
tungomål, som sånggudinnorna aldrig kunna eller vilja
erkänna för sitt. I deras sällskap kunde man aldrig glömma
att scenen erfordrar konst, det vill säga förädlad, icke
allenast kopierad natur; den nya tidens smak må aldrig
så mycket kalla det talet för uppstyltning, därför att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
