Hur djupt du suckar, du gröna skog!
Hvarför du suckar, förstår jag nog.

Du dödsdömd är, snart du fällas skall
snart dånar yxan mot gran och tall.

I dig jag vandrat min tysta stig,
och tusen sagor jag fått af dig.

I dig jag sjungit har mången sång,
som kanske nått någon själ en gång.

Ack, melodi låg där i ditt sus,
den sammansmälte med haf och brus.

Hvad jag har älskat din djupa frid
alltse’n min vår- och min sommartid!

Hvart skall nu hackspetten söka bo?
Hvart skall Linnæan bland stubbar gro?

»Plank, blank och bräder», men ingen skog,
så ljöd en suck, just som seklet dog.