Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Albert Bonnier, Sveas utgifvare, 1820—1900 †. En minnesruna af Frans Hedberg. Med 2 porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ofvanför vandra upp till sina respektive kamrar, för att
låta andarna drabba samman.
Bland de förlag, som han redan då börjat utgifva, var
äfven Svenska teatern, och det var som nybörjande
teaterförfattare jag infann mig hos honom med mitt första
teaterstycke, »Hin ondes gafoa», hvilket på hösten 1852 gafs af
Torsslow på dåvarande Mindre teatern. Vi kommo lätt
öfverens om affären, honoraret var icke vidare stort, men
det utbetalades genast och det vänliga bemötandet var i
stället så mycket större. Det bästa af alltsammans var dock
att detta senare förhållande mellan förläggaren och författaren
aldrig stördes under de många år som förflutit sedan dess.
Det dröjde icke särdeles länge förrän det Bonnierska
tryckeriet och förlaget flyttades till Alands- eller som den
nu heter, Mästersamuelsgatan n:r 17, där det inrymdes på
gården, medan Bomans och Feilitzens, sedermera Medéns
Atheneum ännu bodde kvar i det låga och långsträckta
tvåvåninghuset åt gatan. När jag första gången besökte
Albert Bonnier i den lilla kontorslokalen en trappa upp
inne på gården, mindes jag så lifligt mina första intryck
af detta hus åtskilliga år förut. Som tioårig skolpojke i
Jakobs skola, bodde jag nämligen snedt emot detta, i n:r
16, när 1838 års uppror bröt ut och när dåvarande
polismästaren Nerman bodde i den våning som nu innehades
af Atheneum. Jag glömmer aldrig den bullersamma och
för oss pojkar tändande, men för herr polismästaren säkert
mycket obehagliga uppmärksamhet, som då under några
kvällar och nätter visades honom af Crusenstolpes
beundrare och vänner. Den gamle stadsmajoren och
bryggaren Brandelius, som då rådde om huset, hade nog icke
många fönsterrutor hela efter de nätterna och vi skolpojkar
riktigt frossade i bäfvande fasa och förtjusning, när
hästgardets schocker dånade genom gränden, så att gnistorna
sprakade om hästfötterna, och vi stodo där med den tunga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
