Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ställ ut armeniern! En berättelse från Österlandet af Sophie Elkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om de frånvarande syskonen, medan dessa stodo ute på
terrassen.
De båda herrarna talade engelska, hvilket också varit
samtalsspråket under middagen, som blifvit på ett så
oangenämt sätt afbruten.
»Jag undrar hvad den där greken har på sitt
samvete,* sade missionär Waldmeyer och sköt upp sina
guld-bågade glasögon.
»Han är sjuk,» svarade doktor Ben Assad i det han
försiktigt lyfte den lilla turkiska kaffekoppen. »Om er
anstalt där nere i Asfurieh vore färdig, skulle jag
rekommendera den där Carabis till förste patient.»
Herr Waldmeyers gamla stränga ansikte lystes upp,
när doktorn nämnde Asfurieh. Det var hans ålderdoms
älsklingsbarn denna anstalt för sinnessjuka, som han höll
på att grunda. Det var det första dårhus i hela det stora
turkiska riket, som skulle inrättas och ledas efter
europeiskt mönster. 1 många år hade herr Waldmeyer farit
från det ena protestantiska landet i Europa efter det andra
och tiggt ihop bidrag till denna anstalt. Han hade
berättat hårresande drag om den omänskliga behandling, det
djuriska tillstånd, i hvilket de arma dårarna lefde här ute
och hade lyckats röra sitt missionsvänliga auditorium till
att göra stora uppoffringar, och ändtligen var han vid
målet.
Därnere, en timmes väg från Brumana, på Libanons
nedersta sluttning, med härlig utsikt öfver stad och haf
och midt inne i en ung plantering, som han med egna
händer satt för några år sedan, låg en samling nymålade,
nyinredda hus, den schweiziska, den engelska, den tyska
villan. Det var Asfurieh, herr Waldmeyers stolthet och
triumf och föremålet för alla Beirdts missionärers bittra
klander och afund.
Herr Waldmeyers drag hade ljusnat, när doktorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
