Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ställ ut armeniern! En berättelse från Österlandet af Sophie Elkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af fyrtio, femtio man. Anföraren för hvarje skara fick en
förteckning på hvartenda hus i sitt distrikt. Så här måtte
det ungefär ha låtit: På den där gatan, i det där huset,
bor i första våningen en jude, den låter ni vara, i andra
våningen bor en europe, den får ni inte röra, men i tredje
våningen bor en armenier och den krossar ni skallen på.
Ja allt det där fingo vi veta sedan eller ha gissat oss till;
under massakerdagarna trodde vi att det gällde oss alla.
Somliga europeer och judar blefvo ju också dödade, men
det var bara i misshugg. O, dessa förfärliga dagar!»
»Jag vet. Jag har varit med om österländska
massakrer mer än tillräckligt,» sade Waldmeyer.
»Och inte sant? När man en gång sett det, kan det
någonsin glömmas? Eller är det blott jag, som ej kan
det. Hur de arma satarna jagas från hus till hus, från
gata till gata, hur de flämta och våndas och löpa för att
komma undan det tjutande människokopplet, som är efter
dem, omkring dem, allestädes, öfverallt, hetsande, skrikande.
Hur de förföljas öfverallt, uppe på taken, i portgångarna,
i återvändsgränderna, hur de ihjälslås i legationernas
trädgårdar, där de söka skydd! Hur knölpåkarna hvina och
susa i luften, hur de falla ner och krossa! Inte sant, det
är ljud, man aldrig kan förgäta, detta frasande dofva ljud,
när knölpåken faller och hufvudskålen krossas! Det ljudet
är det värsta af alla de skräckens ljud man hör,
mångdubbelt hemskare och fasansfullare än suset af kulorna,
hemskare än skriken och bönerna och jämmerropen. Till
och med värre än vadandet upp till fotknölarna i blodet
— fast den ljumma blodlukten nära på kväljer en till döds.
Men ljudet af knölpåkarna, när de falla och smula sönder,
det förstenar en, man är inte längre sig själf, man vet
inte hvad man tänker eller hvad man gör. Man vet inte
ens hvad man gjort. Man är som en besatt. Håret hvitnar
af fasa.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
