Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Antingen — eller. Berättelse af Elisabeth Kuylenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tord bodde i ett rum öfver farstun, men åt hos
modern, hvilken förgudade sin ende son, systrarna gjorde allt
för att skämma bort »lille bror», hvilken kommit till
världen, när de redan voro i backfischåldern, och där gick
han, kraftig, med manligt yttre och veka tankar och lät
sig kelas bort hos de sina, hvilkas pekuniera stöd han på
visst sätt var, ty flickorna fingo genom hans penningbidrag
stanna i hemmet och fru Witt kunde lägga af på sin
pension.
Han var en mycket skicklig och anlitad språklärare,
och nästan hela hans dag upptogs af lektioner i skolor
eller privat. Edith Hegardt hade varit hans elev en gång
— kanske hon eljes aldrig blifvit hans fästmö — medan
hon ännu gick på akademien och målade »efter tumstock»,
som hon själf kallade det. Nu var hon en ganska
framstående målarinna, som fått medalj för flera dukar.
Som alltid, när Edith var på besök hos Witts, satt
hon också denna kväll och kände sig inläst i en byrålåda
bland medelmåttigt intressanta souvenirer, och hon hörde
förströdt på resonnemanget om de nya veck, som skulle
sättas i Tords skjortor nödvändigt borde vara hellinne.
Agneta tyckte nästan det, ty det tog sig bäst ut struket.
»Hvad säger du, Edith?» frågade Selma grannlaga.
»Ingenting, det är en sak, som jag inte alls frågar
efter,» svarade Edith vårdslöst.
»Men kära barn,» inföll fru Witt skarpt, »det hör
till en hustrus plikter.»
»Att sätta veck i skjortor! — Jaså, jag beklagar, att
jag aldrig kommer att räkna dem till mina.»
»Edith, har Tord talat något med dig om bröllopet,»
sade Agneta med den ängsliga, halft förebrående och halft
afundsamma ton hon alltid fick, när denna fråga kom
på tal. »Jag hörde, att han undrade med mamma, om
det inte kunde bli till våren.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
