Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Faddergåfvan. Skiss af Anna Wahlenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höfde hans råd och hans vårdande händer. Han var
så barnsligt förtröstansfull, den stackars mannen. Han
väntade ännu att de skulle komma tillbaka till honom
och hans kyrka. Han trodde, att om de sågo att han
kunde hjälpa deras kroppar och ville dem väl i allt,
skulle de till sist också tro att han kunde göra något
för deras själar.
Men de togo emot hans hjälp och gingo till det
röda missionshuset, och den stora, gamla kyrkan stod
lika öde och tom.
Färderna i regn och oväder kunde dock icke vara
bra för den, som förut fått sitt bröst urgräft och sina
nerver slappade af alltid sviken väntan, och han, som
hållit sjukdomen borta från så mångens dörr, måste
nu taga emot den själf. Hvar och en kunde se att
han blef klenare och klenare och tärdes bort af en
fiende, som han bar inom sig, och slutligen märkte
han det också själf då han kände hur hans ben icke
ville bära honom som förr och att gaffeln föll ur hans
hand, när han satt vid bordet.
Då hände det en dag att hans hustru kom och
sade honom något skyggt och med en sällsam min af
bestörtning och förfäran, blandad med en underström
af husvill glädje.
Det var också något annat de förgäfves gått och
väntat och hoppats på år efter år, och nu kom hon
och sade honom att detta hopp ändå till sist skulle
bli uppfylldt.
Han såg på henne, log, och så brusto de i gråt
hjärta mot hjärta.
Hvarför skulle han komma nu, den efterlängtade,
då hans far kanske icke en gång skulle hinna hälsa
honom välkommen?
Men det var som om han fick ny styrka genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
