Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mol Allena. Berättelse af Sophie Elkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Gå ej ifrån mig, Rebecca,» hviskade han. »Blif
kvar hos mig, min trogna hustru. Jag tycker inte om
att vara mol allena.«
Det var något i detta, att han berättat andra
historier än de vanliga och just dessa, att han tog
henne för hustrun och kallade henne vid dennas namn,
som fick svärdottern att osedvanligt länge sitta kvar
hos den gamle.
Han slumrade in med hennes hand i sin.
Tidigt följande morgon kom det bud från sönerna,
hos hvilka den gamle lefde, att Elias och hans hustru
skulle komma. Gubben sof och sof, och de kunde
ej få honom vaken mer än några ögonblick i sänder.
De sutto hos honom hela dagen.
Han hade ej talat ett ord, sedan han föregående
afton berättat för svärdottern om Moses och Arons död.
De sutto hos honom. Då han upphört att andas,
låg han i bädden, ej som en död utan som en lugnt
sofvande. De sutto hos honom, som de brukade sitta,
då han slumrat in. De kysste händerna, som lågo
hopknäppta öfver täcket. Händerna voro ej kallare i
döden än de varit i lifvet.
I rummet var det mycket tyst, blott den gamla
klockan knäppte hårdt såsom alltid. Nej, dubbelt
hårdt, därför att det var så tyst.
Elias’ hustru såg på sin man med en bedjande
blick. Han förstod blicken och gick från bädden fram
till hörnet, där den hvita klockan stod. Han öppnade
det runda glaset och vred visarna tillbaka till
dödsminuten, han fattade om pendeln och stannade verket.
Nu var det alldeles stilla i rummet.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
