- Project Runeberg -  Svea folkkalender / 1903 /
37

(1844)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Källorna. Berättelse af Per Hallström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Grels hade sin slagruta färdig och gick nedböjd fram
öfver gräset. Vidjan började nästan genast att skälfva i
hans hand, ty där måste ha funnits vatten öfverallt, men
han letade efter den bästa ådran och gick uppför och
nedför sluttningen, fram och tillbaka, med blicken mot
jorden och ljuset spelande om sin lutade och åldrande
gestalt.

Jag kunde gissa mig till, hur sonens ögon därborta
vidgades mot synen, hur hans minne måste gå långt
tillbaka, och liksom under barndomen en mystisk vördnad
fylla honom vid det han såg. Hur han spejade mot ålderns
och sorgens märken, hur allt måste vara honom underligt
som en dröm, hvars tydning man redan i sömnen letar
efter,

Grels hade funnit ådern, han följde den utför,
stannade där vidjan pekade rätt ned och icke tycktes kunna
ryckas från fläcken, borrade den fast i jorden och såg upp.

Det första hans öga mötte var sonens hvita ansikte
midt emot honom. Alla andra sågo i samma ögonblick
detsamma.

Grels stod stilla och lät händerna sjunka. De
darrade liksom vidjan nyss, trefvade underligt ikring, hejdade
sig, föllo och stannade halfvägs. Plötsligt rycktes de uppåt
som af en främmande kraft, och han stod med armarna
utsträckta och blicken klar och väntade.

Där kom den förlorade, snabbt buren fram öfver
gräset med snubblande steg och nästan fallande. Han var
tätt intill honom och tryckte sig våldsamt snyftande in i
hans famn. De skakade båda två.

Jag vände mig mot systern.

Hon stod alldeles hvit och såg på dem. Det var väl
troligt, att hon »förlåtit», som man brukar säga, men nu,
vid att se sin käres baneman nära, förstod hon, hur svårt
det var att verkligen mena det ordet, och minnet steg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:23:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svea/1903/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free