Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I Trastevere. Berättelse af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
marodöransikte i fromma veck. Det var en pantomim,
som blifvit natur med åren. De skramlade och väsnades
med sina sparbössor. När besökaren steg in i vestibulen
genljöd på en gång från en hög barnröst och en skroflig
bas: »Gud välsigne eder, den heliga jungfrun och alla
helgon välsigne eder! Välkomna till Santa Maria i
Traste-vere!»
Det lät som en sats ur ritualen och kändes på
lättrörda främlingar ända in i portmonnäen. De båda tiggarna
hörde ihop med kyrkan och platsen. Domenico lefde med
hela sin själ i den gamla basilikans skugga, under fasadens
mosaik med de visa jungfrurna kring Marias drottningtron.
Hvar morgon såg Domenico upp mot de plikttrogna
tjänsteflickorna, som icke låtit sitt lyse slockna, och han log så
menande, som han själf varit med om att putsa vekarna i
de gyllene lamporna, som de alla med samma sneda
armrörelse ur de blå mantlarna sträckte mot brudgummen.
Stillasittande och sjuklighet hade gjort Domenico till
en drömmare, och umgänge med munkar och andlige låtit
honom förstå och taga vara på sin värdighet som Vår
Herres krympling. Domenico kände alla heliga män och
kvinnor på sina fem fingrar och talade om dem som fattiga
tala om rika och förnäma släktingar — med förtrolighet
och vördnad på en gång. Aldrig tröttnade han att se in
i kyrkan, som vid gifna timslag genomströmmades af
brusande sång såsom en skog af blåst, och utifrån den klara
dagern i förhallen tycktes också basilikans inre med sin
växande tempelskymning lik en förstenad romersk höstpark,
där marmorkolonner och mosaik lyste som gulnade träd
och gyllengrönt löf.
Cesare var däremot en världslig natur, som hade alla
sina tankar på torget och följde dess scener och aktörer.
Där kommo gamla landtgummor, tandlösa sibyllor med
dystert runkande hakor, och de hvita fenkolshufvudena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
